Uppdragsrapport från Operation: ”Silent Storm”

Av Sgt. Bob Fibbler, US ARMY SCOUTS

9/4 1945, Lördag

   Vi inledde operationen på lördagen med att vi begav oss från vår bas och in i den tyska sektorn. Vi vandrade ned längst ”Kölner Straβe”. Invid vägen tog vi en kort rast och åt lite. Jag och cpl. Damon avnjöt några franska bon-bons som jag hittat under ett tidigare uppdrag, medan McGregor höll sig till ett äpple, en smörgås och lite te. Efter maten begav vi oss söderut – ned mot en misstänkt tysk bunker. Vi kom efter en lång vandring närmare bunkern och genomsökte den. Till vår förtret var den dock tom och utan någon viktig information. Vi drog på oss packningen igen och fortsätta ned mot dagbrottet norr om fabriksbyggnaderna.

   När vi närmade oss trädgränsen mot dagbrottet skingrades tystnaden av någon som skrek ”Scheisse – Tommies!”, och sedan fylldes luften av smattrandet från en tysk k-pist. Jag beordrade mina män att dra sig tillbaka. Vi rörde på oss raskt i ungefär fem minuter och bedömer sedan att eventuella förföljare måste ha förlorat spåret. Vi tog en kort rast i skogen och fortsatte sedan ned mot fabriksområdet – denna gång västerifrån.

   Ungefär fem minuter utanför det vi trodde var en tysk försvarsbunker tor vi en paus för att lätta på blåsorna och dumpa tung packning. Vi tog oss sedan ned mot fabriksområdet. Vi anlände till en korsning och jag lät cpl. Damon täcka framåt och McGregor bakåt medan jag själv begav mig in i snåren för att försöka smyga mig till den position där vi trodde att tyskarna fanns.

   Jag tog mig upp för en kulle och hörde tyskar samtala på toppen. Men när jag tog mig över ett krön hörde jag igen hur någon skriker ”Scheisse!” och sedan ven kulorna genom luften. Av ren reflex kastade jag mig bakåt och landade på ryggen, rullade runt och rusade ned från kullen får att återansluta med mitt manskap och ta oss därifrån innan tyskarna fyllde våra bukar med bly.

   Vi tog oss tillbaka till vår packning, kastade den på oss och gick sedan runt det tyska försvaret i en vid båge för att undvika ännu en upptäckt. Vi hittade några stugor, dessa var bevakade av många tyskar med tunga vapen. Vi gick norr om den och satte upp en återsamlingsplats.

   Vi försökte sedan att spana på fiendens lägerplats, men vi blev upptäckta av tyska vakter och beskjutna. Denna gång hade vi inte turen med oss. Damon blev träffad och tillfångatagen. Jag själv blev skadad, men lyckades trots det bryta kontakten med fienden. När tyskarna lämnat platsen lyckades jag ta mig tillbaka till McGregor och begav oss tillbaka till vårat kompanis återsamlingsplats. Vi samlade krafter och begav oss sedan mot ett tyskt värn som vi tidigare observerat väster om fabriken och slog till mot den. Efter kraftig påskjutning från tyskt infanteri (Till synes HEER och Volksturm) drog vi oss åter tillbaka till våran återsamlingsplats. Kort där efter anlände cpl. Damon, som lyckats fly tysk fångenskap, antagligen under tumulten under våran tidigare attack.

   Nu på aftonen återvände vi till den östligaste bunkern och upptäckte att tyskarna nu befäst den. Vi försökte inta den, men utan att lyckas. Efter kort gerillakrigföring, där vi sköt tre tyskar drog vi oss tillbaka ut ur sektorn och tillbaka till vårat läger för att sova och samla krafter inför morgondagens attack.

 
10/4 1945, Söndag

  På morgonen fick min spanings grupp förstärkning i form av ytterligare två yanks från US ARMY Scouts och en britt från GB Special Stealth Squadron. Vi åt frukost, tog på oss våra uniformer samt utrustning och begav oss sedan mot bunkern som vi misslyckades att inta föregående afton.

   Vi anlände till bunkern och såg att det redan finns amerikaner där. Under natten hade en enhet intagit bunkern efter att den bombats intensivt. Enligt deras löjtnant fanns det nästan bara Volksturm på plats, samt ett mindre antal Luftwaffepersonal. Man hittade vissa kvarlevor från ett befäl, men inte nog för en identifikation. Det som återstod var en ärm med tillhörande kragspegel och arm, med en hand som höll i en pipa. Löjtnanten sa att tyskarna förberedde en mottack och han önskade oss lycka till och drog sig tillbaka med sina män.

   Tyskarna inledde sin attack med ett kort men intensivt granatkastaranfall. Sedan bröt helvetet loss. Fiendens eld var disciplinerad och välriktad. Detta var inga amatörer ur Volksturm, tydligen fanns det en och annan veteran kvar i detta förband. Saken förvärrades ytterliggare när en Sdkfz 251 halvbandvagn svängde upp framför bunkern och började beskjuta oss med sitt påmonterade lätta luftvärn. Skott började komma från olika håll som innebar att vi började bli omringade. Jag såg Prv. Ovik slänga en granat under Sdkfz som detonerade och slet sönder larvbanden på den högra sidan. Jag sprang ur mitt värn och försökte ta mig an den skadade Sdkfz:an, med ännu en handgrana men skadesköts i benet. Några av mina mannar rusade sedan ut och drog mig i skydd. Tyskarna fortsatte att välla fram och elden låg ständigt på bunkern. De som var kvar i bunkern utsattes för en våldsam attack. Fienden stormade värnet och slängde granater in i bunkern. Vi som kommit ut tidigare lyckades krypa tillbaka till vår linjer och återsamlingsplatsen. Där fick jag vård och mina mannar lite vila. Bunkern var åter i Tyskarnas händer.

Efter ett kort tag anlände flera av våra förstärkningar. Under tiden utsattes de tyska ställningarna för ett massivt bombanfall av USAFs B26or. Vi såg flera formationer komma över oss och hörde de dova smällarna från bomb detonationer inte alls långt ifrån våra ställningar. Nya får tilldelade nya order. Återigen skulle vi inta bunkern.

  Området kring bunkern var sig inte längre likt. Mängder med bombkratrar och förkolnade buskar och träd låg spridda överallt. Den skadade Sdkfz:an stod kvar där på samma ställe som sist men nu övergiven.
Vi närmade oss försiktigt bunkern ifall det fanns några fiender kvar. Det visade sig vara korrekt. Trots den intensiva bombningen bet sig några försvarare fast vid denna bunkerruin.
Vi lyckades med hjälp av granater och utmärkt påtryckningsarbete från pvt. Ovik inta bunkern, med minimala förluster.

  Därefter fick vi order att fortsätta mot Adlerbergs fabriksområde. När vi tog oss över en höjd hörde vi amerikanska bombplan ryta ovanför oss på nytt. Kort där efter dränktes tyskarnas flyglarm av högljudda detonationer. När planen passerat stormade vi fabriksbyggnaden och lyckas inta den innan fienden han organisera sig efter bombningen. Återigen genomförde pvt. Ovik en lyckad stormning och slog ut ett tyskt underbefäl tillsammans med stora delar av dennes manskap då de stormade in i fabriken. Vi slog sedan ut en luftvärnskanon på en höjd och omgrupperade.

  Den tyska befälhavaren, Leutnant Karl Otto Helm kom fram med vit flagg för att förhandla. Efter korta förhandlingar om deras kapitulationsvillkor återvände han till sina soldater. Mitt befäl beordrade oss dock framåt för att inta tyska befälsbunkern innan de han förstöra alla viktiga dokument som kunde ha funnits där. Gruppen som skickades före oss hamnade i eldstrid och fick flera förluster i manskap. Tyskarna bet fortfarande ifrån.

Min radiooperatör ropade in artilleri mot fiendens ställningar. Efter att de bombat ”the living shit” ur tyskarna rusade vi ned mot bunkern och kastade in två granater och skrek åt tyskarna där inne att ge upp.

   Kort där efter kom Leutnanten själv ut med vit flagg, följd av 2 soldater och en sjuksköterska. Trots konventionen försökte Cpl. Damon att misshandla den tyska Leutnanten tillsammans med pvt. Dave, en brittisk soldat.

   När vi hade samlat ihop och bundit fångarna och fick pvt. Ovik vakta dem medan vi begav oss ut mot, vad Leutnanten beskrev som en telegrafiststation där några sista fanatiker tänkte hålla stånd. Vi gick till anfall, men under den inledande fasen blev jag träffad av en tysk kula i axeln och var tvungen att dra mig tillbaka. Vi intog dock stationen till slut, men till ett dyrt pris i form av manskap.

   Allt som allt stupade 14 modiga soldater i de amerikanska leden under mitt befäl. Ytterligare 15 stycken blev skadade i strid.
   Vi tog fyra krigsfångar vid bunkern, samt ytterligare 14 stycken som skadats, men överlevt. Vi är osäkra på de tyska dödssiffrorna, men vi tror oss ha skjutit minst tio stycken, samt de som dödades i bombningarna.

   Jag rekommenderar att pvt. Ovik förses med utmärkelser för att ha visat mod och tjänstevilja utöver pliktens kall.

Cpl. Damon och pvt. Dave bör genomgå krigsrättegång för deras övergrepp mot fångar som kapitulerat.

Vid skrivmaskinen, Sgt. Bob Fibbler, US ARMY