OP: Tango Latitude

Legionärerna i BHZ skulle testa krigslyckan i det härjade konfliktområdet "Tango". Folk saknades för att bilda en effektiv styrka så de vände sig till oss. Efter diverse påtryckning och övertalning mobiliserades några från team TAC. Vi skulle återigen ut och strida vid sidan av våra vapenbröder i BHZ. De skulle utföra något uppdrag för frankrikes räkning - vi skulle assistera dem så långt det gick och vi ställde inga frågor.

Avresan blev spikad i först dagen operationen skulle genomföras, vi skulle dessutom inte hinna fram i tid utan först några timmar in på uppdraget. Vi tog värvning som PMC (smutsiga legoknektar) i den röda fraktionen EFAF (Eastern Free Allied forces). Uppdrags information lästes på vägen till området. Den var knapphändig men gav en hel del handlingsfrihet.
Våran fiende var framför allt NATO som behärskade hela norra området. Våran fraktion var i underläge med ca 1 mot 4 gällande NATO dessutom viste vi att NATO skulle ha många fler fordon. Vidare fanns det civila på området som hade beväpnat sig och skyddade egna intressen. Dessa går under namnet ACCF  (Armed Civil and Criminal Forces). Hur dessa skulle förhålla sig till oss viste vi inte, men det hade tydligen varit incidenter med dem tidigare.
För att röra till det ytterligare fanns det på området en mindre styrkor under svenskt flagg (SWEFORCE) med egna uppdrag. Dessa verkade tyvärr krocka med våra planer.

När vi väl efter ca 5h var vid området och färdigkittade begav vi oss in i stridszonen. Vårat första mål var att finna våra egna trupper för att där kunna få vidare order.

Vi tog oss fram på småvägar i krypande fart med släckta lysen. Vi lyckades nå platsen där våra röda styrkor hade slagit läger. De var en mindre höjd omgärdad av öppna eller halvöppna ytor bestående av kalhygge på 50-100 meter i alla riktningar. Det fanns tre större samt 3 mindre tält på plats. Ordinator sökte samband med chefen medan Ovik valde ut lägerplats. Lägret var inte i bästa skick och det var lerigt och blöt överallt. Ordinator hade ingen större lycka med ordergivningen - den uteblev. Delar av staben var försvunnen, ensam någonstans i skogen. Övriga hade gått och lagt sig men skulle ha ordergivning på morgonen. Övriga vi stötte på i lägret verkade vara inställda på att vila.
Zam och Ordinator bestämde då att vi skulle göra en mobil rekognisering av fienden.

Det blev en händelserik runda. Det var omväxlande regn och dimmigt. Vi upptäckte först tre fordon med svenska flagg som vi observerade på avstånd ståendes på en vändplan - inga personer sågs i närheten. Vi bestämde att låta de vara så länge.
Nästa mål var att spana på NATO LAV och se hur alerta de var. Vi skickade ut två spejare. De såg flera tält, minst 4 fordon, några vakna personer men ingen hög beredskap. Vi körde rakt igen deras läger! Fienden drog iväg några salvor när vi var förbi - under hela färden genom lägret öste Pedestrix med M60n på lämpliga mål. Vi såg bilar startas när vi försvann över ett krön.  För att skaka av oss dem körde vi in i på en liten stig och gömde oss såpas länge att vi vågade oss ut på vägen igen.
Vi var bakom fiendens linjer och Area 61 var nu ett lockande objekt vi inte ville missa. Det kom nog som en överraskning för NATO när vårat fordon kom lätt förbi den bakre "obemannade" vägposten, vidare förbi tornet, tälten och flygfältet. Utifrån hangaren började det springa ut beväpnat folk - många var de. Vi var chanslösa att ta strid med dem där så vi fortsatte framåt. Nu körde vi rakt in i en vägpost som spärrade infarten som tur var blev vakterna ganska överlumpade då vi kom från "fel" håll. Men vi blev tvungna att eliminera dem för att kunna öppna bommen - och det fort innan alla förstärkningar var framme. Detta lyckades vi med till priset av två egna stupade som vi lastade på fordonet och drog.

På vägen tillbaka svängde vi förbi de svenska fordonen om de var kvar. de var de och denna gång fanns folk där som genast upptäckte oss - men de han inte långt då Pedestrix lät återigen M60 tala med långa salvor. Men fienden var ej helt utslagen på plats, minst en slank undan ut i skogen.

Uppspelta av nattens "räd" ledde till hög moral men även en del slarv. Vi trodde vi var smarta när vi körde in på en ensam väg som slutar i ett vändplan en bit norr om EFAFs läger. Det ösregnade. Vi skulle vila/sova i bilen istället för att åka till lägret och slå upp tält för att sova de 2-3 timmar innan ordergivningen. Chansen att någon skulle komma just där kändes liten.
Tyvärr valde NATO att anfalla våran bas tidigt på morgonen - deras FAP verkade bli just där vi stod. De svärmade över oss med flera fordon och vi han endast gripa vapnen och försvinna ut i skogen för att där bjuda på motstånd. Genom detta kunde vi i alla fall förvarna basen. Vi blev överkörda och endast tre av oss lyckades hålla sig vid liv. Fienden kunde göra vidare framstöt mot våran bas men blev där tillbakaslagen. Efter det försvann de samma håll de kommit ifrån.

När vi respawnade efter utsatt tid så begav vi oss till våran bas. Chefen hade då redan stuckit utan att ha lämnat order till oss. Så vi tog återigen en runda i närområdet, denna gång försökte vi lokalisera de civila. I området kring Tobaksmossen stötte vi ihop med våran chef - han skulle till McD - civila var längre fram. Vi genomsökte dem och försökte få fram info om var de står och vad de vill - tyvärr utan framgång. Men eftersom de inte var hotfulla mot oss så släppte vi dem.

Vi mötte här upp med några från våran fraktion, RRP samt Scorpions, som vi skulle samarbeta närmare med under resten av uppdraget. Vi rekade efter en alternativ plats att slå upp läger på - ett mera dolt ställe.

Lägerplatsen var bra - vi beslutade att åka och hämta våra tält och övrig tung utrustning som vi lämnade i basen. Nu kryllade det av NATO på vägarna. två gånger möte vi fiender som vi lyckades väja för eller skaka av oss dem men tredje gången körde vi rakt in i en strid mellan SWEFORCE och NATO - vi blev hårt beskjutna, vände och for in på en mindre stig. Efter några hundra meter stötte vi ihop med ytterligare en grupp NATO fordon. Nu var vi fast. Denna gång lyckades endast två överleva från vårat fordon. Secraz valde att bränna våra hemliga dokument och kartor så de ej skulle hamna i fiendens händer.
 

Vi ändrade planen och valde att slå upp tältet i huvudbasen trots allt. Nu verkade för en gångs skull hela våran fraktion vara samlad på en plats. Det blev dock inte mycket vila då basen utsattas för upprepade anfall under kvällen och natten. Vi fick till slut nog och använde våran GRK för att hjälpa försvaret - således slösade vi 50% av ammunitionen som egentligen skulle användas för lämpligare mål. Men efter det fick vi i alla fall vila.

Morgonen dag 3. Nu fick vi våran första ordergivning - och det fanns saker att göra. Milde tid det var inte lite med uppgifter vi skulle lösa.  Men EFAF chefen hade en plan - den lät genomförbar. Vi skulle ut och minera vägar, stoppa fiendens konvoj, göra eldöverfall mot flygfältet och försöka lokalisera en smutsig bomb som var på vift i området. Allt detta skulle vi nu försöka genomföra på våra knappa resurser i fraktionen. Största problemet var tidsbristen, det faktum att vi blev tvungna att sprida våra trupper till tre olika områden samtidigt som geografiskt var långt ifrån, och vi hade endast fyra fordon. Men det skulle väl gå med lite god vilja!

Nu gick det inte som planerat. Vi stötte ihop med NATO fordon som började jaga oss. De blev fler och fler efter oss men vid Stenboda lyckades vi skaka av oss dem. Men i samma stund skar generator ihop och vi satt fast. Först efter flera timmars mekande och en ny generator så var vi återigen mobila.
Under tiden skickade vi iväg halva styrkan med GRKn och granatkastaren för att angripa Area 61 och flygfältet.

Vi kom tillbaka till basen med den lagade TGBn och där möte upp de övriga som var med på räden. Medicus hade blivit kvarlämnad i bakhåll längst med en väg - när ingen hämtade han efter flera timmar gick han tills han hittade någon som kunde skjutsa han till någon korsning han kände till. Zam och Victor blev avsläppta på fel ställe så de fick gå en omväg på 10-12km. GRKn hade lyckats ta sig fram till flygplatsen där den genomförde en lyckad eldsalva mot hangaren - men föll efter det i NATOs händer.
 

Vi andra hade ju missat hela dagens strider och var ganska utvilade - nu ville vi ge igen på NATO. Vi pratade ihop oss med RRP och Scorpions samt några fler från basen och gav oss ut på en räd mot Area 61. Vi skulle lämna bilarna en längre bit ifrån (FAP) och smyga oss fram genom skogen (se karta).
Otroligt nog lyckades vi över förväntan. Vi tog oss fram under ljud och ljus disciplin i stort sätt som planerat utan att bli upptäckta. Med hjälp av regnet lyckades några infiltrera ända fram till huset med flygledartornet. Där tillfångatogs (eliminerades) några NATO soldater (befäl?) samt så sköt man ett P-skott mot ett uppställt fordon - det var startskottet för resten som satt i skogsbrynet och väntade att rycka fram. Några ur NATO-styrkan försökte göra motstånd men blev nergjorda, övriga tillfångatogs (eliminerades) i hangaren. Vi kom över massa kartor, information och återfann våran GRK. Vi fick veta att flygbanan hade sprängts av SWEFORCE precise innan vi stormade. Vi låg i skogsbrynet precise norr om flygplatsen när smällen detonerade.

Då vi ännu inte hade några förluster under denna natträd ville vi testa lyckan på andra ställen me. Vi hälsade först på hos ACCF. Deras by låg fredligt och susade. Så vi tog endast en snabb titt och begav oss vidare.

Nästa mål var NATO LAV som tyvärr inte bjöd på motstånd denna gång så vi endast simulerade att vi minerade fordonen och rullade vidare.

Sista morgontimmarna passade våra fordonsförare att sova inför hemfärden. Ovik, Zam med några åkte till avslutningen på Area 61 medan Ordinator började styra upp packningen för hemresan.