RUHR 1945

TAC anordnade ett WWII airsoft/live scenario den 3-4 Maj. Handlingen kretsar kring Adlerberg som är en fingerad ort någonstans i det omringade Ruhrområdet under slutstriderna på västfronten. Här nedan följer en beskrivning av spelet ur en av tyska soldaternas perspektiv.



Ubergefriter, Otto Helms anteckningar.

2/3-45
Efter min rehabilitering från mina skador tillskansade i Holland har jag blivit förflyttad till ett nytt område och nytt förband placerat i Ruhr. Jag är därmed underställd Armegrupp "B". Känns konstigt, under min korta sjukhusvistelse har fronten närmat sig avsevärt.
Enheten jag har hamnat i är en brokig skara av unga pojkar till gamla män som är nyligen inkallade då totalmobiliseringen började gälla. Jag samt några andra tidigare stridserfarna har fått uppgiften att intensifiera dessa sista försvarares stridsutbildning. Ingen lätt uppgift. Vi blir ständigt skickade fram och tillbaka för att hjälpa till att  släcka bränder, röja fallna hus och fabriksbyggnader, föra fram amunution och utrustning till fronten och hjälpa till att ta skadade bakåt. Jag har svårt att greppa min enhets styrka då folk kommer och går. Flera blir skickade som förstärkning till olika luftvärnspjäser och en hel grupp får utgå för att understödja några pansarvärnsfordon som skall till fronten. Enligt uppgifter är hela Armegrupp "B" nu omringat. Jag vet inte vad jag ska tro.

Efter den hektiska dagen skickas vi som är kvar till den lilla orten Adlerberg för att utspisa och vila ut. Chefen här är en viss Gustaf Mayer, en man som försöker förkroppsligar den nationalistiska SS-statens ideal. Denna visar sig vara svår att handskas med och jag hamnar genast i dispyt med han. Mayer saknar tidigare militär erfarenhet men har fått via sin politiska ställning befälet över enheterna i Adlerberg. Jag häpnar över hans fanatism och blinda tro på den slutliga segern. Allt detta elände som drabbar oss och vårt land är tydligen planerat och förutsett av vår stora Fuhrer. Mayer påstår att vi ska locka ut fiendens styrkor så de blottar sig och då kommer våra nya vapen kommer att sättas in i massor och krossa fienden.
På något vis blir jag bara mera deprimerad av Mayers propagerande. Jag tror knappt att de unga pojkarna vid lägerelden tror hans visioner.

En god nyhet mitt i allt elände, en Aufklarung grupp på tre man ankommer i mörkret. Den leds av min gamle vapenbroder Uberschutze Langstedth som har hamnat i samma enhet som mig. Ödet har fört oss samman återigen.

Hela natten hörs artilleri, sakta men säkert tilltar det i styrka.

3/3-45
Våran enhet intar frukost och gör sig färdiga för att möta dagen. Möjligen våran sista?

Så kommer förflyttningsorder. En av våra förstärkta nästen är i eldstrid med fiendestyrkor. Jag får order att understödja dem med vårat enda fungerande pansarfordon och en skara soldater.
Otroligt nog så har de få Volkstorm soldater i nästet lyckats hålla ut mot fiendens första räd och när vi ankommer så drar sig fienden bakåt.

Tyvärr så når denna goda nyhet vår chef Mayer. Denna blir helt lyrisk och insisterar på att jag skall hämta han i pansarbilen för att han skall kunna se fronten på egen hand. Sagt och gjort, kort senare står vi vid värnet där striden just rasat. Mayer håller ett uppmuntrande tal och sedan manar på soldaterna till en motattack!
Jag försöker övertala han att tänka om då vi inte har tillräckliga styrkor samt att vi inte vet hur många och vart fienden är. Jag blir tillrättavisad och skall genast bege mig tillbaka till Adlerberg för att där invänta vad som vidare skall göras med en sådant fegt inkryg som mig. Med i pansarbilen följer även en skadad Volkstorms soldat.

Mayers motattack fångas upp av ett massivt fientligt artilleri bombardemang och måste avbrytas.

Nära Adlerberg kör vi rakt in på en Amerikansk spaningsgrupp som befinner sig mitt i våra ställningar. Jag sladdar in bilen i skogen och springer till ett värn och larmar närmaste soldat i det. Tillsammans gör vi en stöt mot fienden som då försöker dra sig bakåt. I detta ögonblick anländer Langstedths Aufklarungs grupp nästan i ryggen på amerikanarna som nu får flera skadade. Vi fortsätter att trycka på men avbryter då fienden når tätare skog vid våra mineringar. Vi måste ändå ladda om.

Vi blir kallade till utspisning som sköts av några ungdomar från Volkstorm. Jag får här veta att Mayer har lyckats ta sig ur belägringen genom att trycka in sig i ett Storch spaningsflygplan som hade nödlandat i området men kunde fortsätta efter kort reparering. Svinet hade lämnat ett brev till mig som  jag uppfattar som en klar förolämpning, men å andra sidan är jag glad över att slippa ha denna person i närheten.

Jag inser att jag är den av högst rang förutom en löjtnant från Volkstorm. Jag överlägger läget med denna efter utspisningen och vi kommer fram till att försöka oss på en utbrytning för att förena oss med andra styrkor norrut.

Med de få kvarvarande stridsdugliga soldater gör vi ett försök att bryta igenom allierades linjer där de verkar svagast. Vi når vissa framgångar i ett tidigt skede, antagligen genom överraskning. Fienden reagerar dock fort och omgrupperar trupper till vårat avsnitt och artilleri sätts in mot oss. Vissa av våra enheter lyckas trots detta nå andra egna förband och ett högre befäl.
Vi får nya order. Hela Ruhr är omringat och fienden har avancerat långt förbi och vidare in  mot Tyskland. Vi ska hålla ställningar och göra bästa möjliga motstånd.
I samband med detta stoppar jag fortsatta försök att förena hela våran styrka med de övriga i området. Våran framstöt har kostat oss nästan all våran kvarvarande ammunition och vi har många skadade. Men även fienden har fått förluster och vi har även några fångar.

Jag lyckas kontakta fienden och få till stånd ett kort vapenstillestånd i våran sektor för utbyte av fångar och att skadade skall kunna föras till säkerhet.
Jag blir överväldigad av amerikanarnas utrustning och den enorma kvantiteten av material de har ända framme vid fronten. Men av att döma av många av soldaternas ansiktsuttryck så gör sig krigströttheten gällande även bland dem.
När jag återkommer ser jag att mina kvarvarande soldater tar vara på tillfället och tar sig en behövlig vila.

Från och med nu är det bara försvarsstrid som gäller, vi förbereder oss så gott det bara går.

Så kommer attacken. Flera av våra värn biter ifrån i andra ger soldaterna upp bara efter symbolisk strid. Jag försöker få en överblick om mina kvarvarande ställningar men det är omöjligt. Jag själv hamnar i hårda strider om och Adlerbergs fabriken där jag blir lätt skadad av granatsplitter.

Vi blir en handfull soldater som lyckas ta oss ut ur fabriken genom kulvertar då vi ser att vi inte kan hålla den längre. Allierade gör ett uppehåll för natten för att samla upp sin styrka och rensa ruinerna.
Under natten sker sporadiska skottväxlingar och vi blir flera gånger utsatta för indirekt eld.

4/3-45
Jag försöker styra upp ett sista försvar strax utanför Adlerberg tillsammans med personalen från Luftwaffe, Volkstorm och några malajer. Alla soldater är trötta och slitna till bristningsgränsen. Dessutom saknar jag från gårdagens strider om fabriken min goda vän och den mest erfarne av mina soldater, Uberschutze Langstedt. Jag befarar det värsta.
Jag delar min sista Efka cigarett med soldaterna och sedan lämnar över befälet för dessa ställningar till Luftwaffe löjtnanten. Själv beger jag mig till Adlerberg för att där styra upp ett slutligt försvar.

Kort efter att jag lämnar värnen inleds ett rasande allierat anfall uppbackat av eldunderstöd och artilleri. Jag vet att våra ställningar inte har en chans...

Efter knappt 10 minuters kraftigt skjutande tystnar området. Våra sista ställningar runt om Adlerberg har fallit. Nu återstår bara jag och 5 soldater , alla skadade.
Ytterliggare två kommer som de enda överlevande från värnen där just striderna rasat. Jag tackar alla för deras insatser och obrutna kämparglöd.

Alla vi står tysta och ser på varandra utan att säga ett ord. Sedan går vi var och en till olika ställningar och inväntar slutet.

----
Här slutar Otto Helms anteckningar...
 

Diverse spelbilder: Allierade och Axis gruppfoton.